Att utveckla ledarskap innebär att utveckla bottentyngd. Att bli tung i botten eller i basen, att veta vem jag är och känna en grundtrygghet. Det kan illustreras med en vippdocka. Botten på vippdockan ska vara så tung att den är svår att välta och att den reser sig när den får smällar. Att utveckla ledarskap handlar om att kunna stå stadigt och stå ut med smällar. Det går nämligen inte att förändra och driva frågor utan att få smällar. Tung i botten blir den som lärt känna sig själv och vet vad hon gör bra och tål att höra vad hon gör dåligt. Hon har inom sig en kunskap om vad hon kan och vill och är bra på, hon är inte helt beroende av att andra bekräftar henne. Hon putsar på ”guldkloten” som ger henne tyngd så att hon vågar stråla och hon känner verklig glädje över sig själv. Hon klarar det svåra därför att hon vet var hon har sin styrka och sin svaghet och för att hon har glädje i sig själv. Hon vet att hon duger. Hon vet också att hon behöver ha kontakt med både sina tillgångar och sina tillkortakommanden.

Chefskap är en position. Du får din chefsposition för att du är bra på något. Det är sällsynt att någon får en ledarroll utan att ha någon typ av sakkunskap dvs att vara bra på ’saken’ som ska göras eller utföras. De som gett dig chefspositionen har en tro om ’ATT du ska kunna ge direktiv om VAD som ska göras’. Redan här finns en utmaning. En ledare strävar inte efter att vara bäst i ’saken’. En ledare låter andra vara och gör andra bäst på det som man kanske själv en gång var bäst på. Som ledare sätter du en gräns, för dig själv, för nivån på din egen sakkunskap. Om du inte gör det kommer ditt ’ledarskap’ att präglas av bilden av att du vet bäst hur allt ska göras. Risken finns då att ditt ’ledarskap’ präglas av ett outtalat budskap till medarbetarna ”Gör så här!”. Och omedvetet söker du kanske bekräftelse på din sakkunskap.