Ledarskap i en svår tid - vem vill du och vem väljer du att följa? 

Kritiken mot Anders Tegnell. Jag tittar på dagens Aktuellt på svtplay och sneglar parallellt i mitt facebook- och twitter-flöde. Kritiken fastnar i halsen på mig. Det blir svårt att svälja ner apelsinklyftan i munnen. Sex klyftor ligger kvar på tallriken bredvid tekoppen. Jag tar en klunk av teet, det värmer. Kvällsro. Det går bra att somna på. Inget tein i. Somnar gör jag ändå nu i allergitider. Det kliar i näsan, sticker i halsen. Jag vill harkla mig och hosta bort det som sitter i halsen mest hela tiden. Är det covid 19 kanske? Alltid lika svårt i början på allergisäsongen att veta om det är allergi eller förkylning. Har bokat om alla möten till telefonmöten eller webmöten, signat upp för en betallicens på zoom och fått nya erfarenheter av hur mycket som ändå går att göra av och med webmöten. Världen behövde detta. Mänskligheten behövde detta. Ett till synes litet virus som säger åt mänskligheten att vi inte är gudar på denna jord, att vi inte är Homo Deus.

Och vi kommer kanske aldrig att behöva svara på Yuval Hararis fråga i boken ”Homo Deus”: Vad händer när människan rentav kommer att ha uppgraderat sig själv till Gud? Vilket öde kommer vi då att möta? Vilka drömmar ska vi då ha?

Jag känner med alla de som nu förlorar sina uppdrag och sina jobb. Jag känner med de som oroar sig för sin framtida försörjning. Jag känner med de i riskgrupperna. Jag känner med de nära anhöriga till de i riskgrupperna. Jag känner att mina närmaste relationer kan vara begränsade i tid mycket mer än jag tänkte nyss, jag känner hur mycket jag uppskattar och älskar dem. Jag känner att jag lever. Och att döden inramar livet. Och att jag uppskattar livet så oerhört.  

Jag tänker att som tur är innehåller jordens ekosystem virus. Ett av alla dessa virus, corona, talar nu om för oss att vi inte är gudar över jorden. Jag känner mig lättad. Det fanns en räddning, ett virus kom till mänsklighetens räddning. Vi fick en generalrepetition för hur vi kan återställa klimatet. Vi kan plötsligt visa oss själva att vi kan flyga mindre, vi kan ha fler web-möten, vi kan klara oss med mindre och färre inköp, vi kan glädja oss att klippa ned och plantera om pelargonerna istället för att köpa nya, vi kan sätta de avklippta grenarna i vatten för att utveckla nya rötter och bli nya plantor istället för att kasta dessa i soporna.

Jag hör Anders Tegnell svara i Aktuellt att vi vet faktiskt inte. Ingen vet. Vi har ingen kunskap kring detta. Jag blir imponerad. Det är stort ledarskap att vara öppen med att ’jag vet inte’. Det skapar tillit och trygghet. Då kan jag lita på Anders Tegnell när han säger att han vet. Jag tänker på Stefan Löfven. På all kritik han fått utstå tidigare under sin tid som statsminister. För att han inte kliver fram, inte gör sig själv större, inte visar ’ledarskap’. Och ja, ibland är det ledarskap att ställa sig längst fram i ledet, att uttrycka sig självsäkert, att göra sig själv större. Men nu, i en svår tid, vilket ledarskap behöver vi nu? Vem väljer du att följa och vem vill du följa?

Stefan Löfven har växt i mina ögon. Det som tidigare var hans tillkortakommande, att han inte ställde sig längst fram i ledet och inte gjorde sig själv större så ofta som han borde. Det har nu blivit hans styrka. Han har inget behov att själv synas och höras. Att få bekräftelse utifrån. Han har vårt bästa, Sveriges bästa och kanske världens bästa i fokus. Inte sitt eget bästa eller ens Socialdemokraternas kortsiktigt bästa i fokus. Han visar tillit till oss som medborgare och låter ministrar och myndighetschefer vara i fokus. Han litar på de som har all den sakkompetens han själv saknar. Han tillåter sig att inte vara bäst i sak. Det kan bara en i grunden trygg person göra. Löfven vågar också vara ytterst ansvarig för att Sverige nu går sin egen väg, vi stänger inte skolor i samma utsträckning som våra grannländer gör, vi begränsar inte folksamlingar/möten i samma utsträckning som våra grannländer gör, vi sätter inte folk i karantän utan litar på vår egen vilja att begränsa det sociala umgänget för den goda sakens skull. Löfvens ledarskap gör att vi kommer att välja och vilja följa honom.

Många ’ledare’ tror att det krig vi nu utkämpar står mellan civilisationer och mellan länder och de stänger och bevakar sina gränser. Den enda gräns vi nu behöver bevaka är den mellan mänskligheten och viruset. Och för att göra detta behöver vi ta vår egen del av ansvaret och till exempel begränsa våra sociala kontakter för en tid, öppna våra hjärtan och våra plånböcker och ge bistånd till hälso- och sjukvård i fattigare delar av världen. Låt oss inte abdikera från det ledarskap vi kan ta genom att till exempel säga ”me first”. Ingen väljer och vill följa en ledare som säger ”me first”.  

Jag väljer och vill följa Anders Tegnell och Stefan Löfven, i mina ögon är de båda den typ av ledare som världen nu behöver. Och den makt de har möter motmakt. Självklart ska de utsättas för befogad kritik. Jag tar en apelsinklyfta till från tallriken. Den har den där blandningen av surt och sött som gör blodapelsiner så speciellt goda. Blodapelsinklyftan smakar som livet självt. Och det är gott.

Så, vem vill Du följa och vem väljer Du att följa i dessa tider? Och är Du i dina egna ögon värd att följa just nu?

Anna Kowalska Lindberg - 25 mars 2020